Sömn på tapeten

Ungefär hälften av alla svenskar uppger i en undersökning från Folkhälsomyndigheten att de har sömnbesvär. På Nordsjö Idé & Design arbetar experter dagligen med att guida kunder till harmoniska färgval för sovrum – kulörer som hjälper kroppen att slappna av och hitta ro.
Nu har vi tagit steget längre och utvecklat en tapet med ett oväntat knep: harmoniska färger kombinerat med kanske världens tråkigaste texter.
Tapeten finns i tre rogivande kulörer – midnattsblå, rostbrun och mossgrön – och designen består av ett subtilt mönster av svaga vertikala ränder som ger liv och struktur åt väggarna tillsammans med texter som är lika estetiska att titta på som sövande att läsa: historien om tapetlim, en text om ingenting eller allmänna användarvillkor.

Läsning är en beprövad metod för att somna, men risken med en bra bok är att du inte kan lägga den ifrån dig. Den här tapeten gör raka motsatsen – ett sovrumsval som både är vackert och sövande.

Köp någon av våra fina tapeter och somna gott!

Är du intresserad av tapeterna? Kontakta din närmsta butik för att beställa.

Rek ca pris 550 kr/rulle.

I våra butiker hittar du givetvis mer än bara tapeter och vi kan hjälpa dig med allt från vilken färg du ska använda på olika ytor till att ta fram helhetsförslag om du ska göra om ett rum, eller kanske hela huset. Vi ger dig tips och råd på allt från tapeter, färg, kulörval, golv med mera.

Hitta din närmsta butik här

Vad står det på tapeterna?

Tapetlimmets historia

Det finns blommiga tapeter, rutiga, enfärgade och randiga. Tapeter med text, tapeter med mönster och bildtapeter. En sak har de alla alltid gemensamt: tapetlim. Ja, utan tapetlim blir det inte så mycket av tapeten. När man tittar närmare på just tapetlimmets historia får man färdas hela vägen tillbaka till antiken. Då använde människor det de hade nära till hands för att få saker att fastna på väggarna. Vanligast var att använda naturliga stärkelsekällor, som spannmål: vete, korn eller ris. Stärkelsen kokades sedan upp och fungerade som ett naturligt bindemedel. För att få rätt konsistens och hållbarhet tillsattes ibland små mängder vinäger. Det förhindrade dessutom tapeterna från att mögla.

I Kina uppfanns det första pappret under Han-dynastin (cirka 200 f.Kr.–200 e.Kr.), och redan då förstod folk det stora i att smycka väggarna med papper. Genom ett risbaserat lim fäste man pappret på väggarna, och vips hade man en tapet. Lite som ett täcke över en säng, fast ett fint papper på en vägg. I Europa blev tapeter populära under renässansen, särskilt under 1500- och 1800-talen. Tapeterna bestod till en början av tyg eller handmålade ark, och med tiden började man trycka olika mönster på papper som ett billigare alternativ. Dessa tidiga tapeter sattes ofta upp med hjälp av en hemmagjord pasta av mjöl och vatten, vilket ansågs vara ett effektivt tapetlim. Och det var det.

När industrialiseringen slog till blev allt mer tillgängligt. Medelklassen blomstrade, och så även tapeter och… tapetlim. Under 1700- och 1800-talen sköt tapettillverkningen i höjden, samtidigt blev behovet av ett alltmer tillförlitligt och hållbart lim större. Det första industriellt framställda tapetlimmet kom i slutet av 1800-talet, i industriländer i Västeuropa som England och Frankrike, som en del av en bredare utveckling inom hushållskemikalier och byggmaterial. Produktionen byggde fortfarande på stärkelse men med bättre kvalitet, hygien och hållbarhet. Det låter kanske lite sömnigt, men på den tiden var det en tapetrevolution.
Under början av 1900-talet fortsatte utvecklingen av färdigblandade och mer användarvänliga tapetlimprodukter. Då drömde man stort. Cellulosa, som utvinns ur träfiber, blev en alltmer vanlig bas och är det fortfarande i moderna tapetlim. Denna typ av lim är både starkt och mycket lätt att arbeta med, samtidigt som det inte skadar tapeten eller underlaget. Med tiden har också specialanpassade lim successivt utvecklats för olika typer av tapeter. För precis som med allt annat i livet så finns det sällan en lösning som passar alla. Därför behövs det alternativ. Idag finns tapetlim i både pulver- och färdigblandad form, och de flesta är biologiskt nedbrytbara och giftfria. Ja, det finns numera ett tapetlim för varje behov, tapet och människa.

Tapetlimmets historia är kanske inte det mest dramatiska kapitlet i mänsklighetens framsteg, men den rymmer ändå sina anekdoter. Under lång tid blandade människor limmet själva, ofta med varierande resultat. Det har rapporterats om bubblande tapeter, nedfallna väggbeklädnader, mögel och märkliga dofter. I en berättelse sägs en man ha fastnat med händerna i sitt hemkokta lim, så illa att en granne fick komma och bända loss honom från väggen. Sant eller inte, det illustrerar ändå väl hur fel det kan gå. Och kanske är det just dessa missöden som gör att även tapetlimmets uppkomst förtjänar en självklar plats i vår rikligt färgstarka kulturhistoria.

Trots de tekniska framsteg som skett bygger principen fortfarande på samma idé som för flera hundra år sedan. Att fästa papper på väggar med hjälp av ett vattenbaserat lim. En enkel, men genial lösning, som stått sig genom tiderna och fortsatt utvecklas i takt med människans behov och smak. Ja, tapetlimmet har blivit en självklar del av vårt sätt att forma hem och miljöer. Det handlar inte bara om funktion, utan också om estetik, känsla och identitet. Tapetlimmets historia är därför mer än bara en berättelse om kemi. Det är en berättelse om kreativitet, förändring och människans vilja att försköna sina hem. Som du, nu med det här rummet, exempelvis.

Användarvillkor

De flesta läser aldrig användarvillkor ordentligt, vissa läser dem inte alls. Och det är få personer som finner de intressanta. Även om det finns undantag. Men trots vad man tycker eller inte tycker om dessa så är de högst nödvändiga. Som med allt annat har användarvillkorens historia ändrats genom åren och utvecklats, idag börjar de ofta som en notis i telefonen eller på datorn. Ett fönster som dyker upp. Eller kanske ett kryss i hörnet på skärmen och en knapp som säger ”Godkänn”. Detta händer som oftast när du är på väg att ladda ner en app, logga in på en tjänst eller när du skapar ett nytt konto. Om du är stressad så kanske du snabbt scrollar ner till ”Godkänn”, och om du är lite osäker kring appen du laddar ner kanske du läser lite mer noggrant.

Användarvillkor kan vara luriga och är ofta skrivna på ett komplicerat språk som inte är helt lätt att förstå. Sedan är de långa, ofta jättelånga och lite juridiskt komplicerade. På 1980-talet, när persondatorer började bli vanliga i hemmen, dök den första versionen av vad vi idag kallar användarvillkor upp: EULA som står för End-User License Agreement. Det var ett slags licensavtal som följde med mjukvaran, då ofta i förpackningen. Där stod vad du fick göra med programmet och ännu viktigare, vad du inte fick göra. Det kunde exempelvis stå att du inte fick kopiera programmet eller installera det på fler än en dator.

Sedan kom internet i rasande fart och de fysiska förpackningarna blev allt färre. Program laddades istället ner, tjänster användes direkt i webbläsare och nya användargränssnitt behövde nya sätt att hantera avtal. Det var alltså då de små fönstren med texten ”Jag godkänner” eller ”Godkänn” började dyka upp på skärmen. De på engelska så kallade ”clickwrap agreements” som man behöver klicka på för att kunna gå vidare.

Ibland kan användarvillkoren kännas som en krånglig 14-sidig manual som befinner sig i ett onödigt sammanhang. Som om man skulle köpa en ny t-shirt och innan man fick lämna butiken skulle man stanna och läsa färdigt villkoren. Och lova att aldrig tvätta tröjan fel, låna ut den till någon, eller klippa bort etiketten.

Även om känslan kan upplevas så är användarvillkor inte egentligen en dum bromskloss i det digitala flödet. De är fundamentet. Det osynliga kontraktet mellan dig och tjänsten och företaget som står bakom. Här står utförligt vad du får göra och inte. Här förklaras hur din data hanteras och hur länge den sparas. Vem som får se den och vad som händer om du exempelvis vill ta bort ditt konto, vilket ofta kan vara svårare än man tror.

Man skulle således kunna tänka på användarvillkor som en osynlig arkitektur. Inte lika påtaglig som appens färger, knappar och animationer, men lika nödvändig. Utan dem skulle allt vara som ett hus utan väggar. Ostadigt och osäkert. Och oklart kring vem som egentligen äger vad?

Undersökningar visar att de flesta inte läser användarvillkoren. Vilket inte är så konstigt, alla man möts av under ett helt år skulle ta flera dygn att läsa. Så vi scrollar, skummar och klickar ”Jag godkänner”, i förhoppning att ingen ska sno vår identitet eller att vi signat upp för något som vi egentligen inte behöver. Ett av de längsta användarvillkoren finns i USA, bakom står en internetleverantör och lästiden är på cirka 10 timmar. För sociala medier ligger de flesta användarvillkoren på cirka 10–20 000 ord, vilket tar cirka 1-2 timmar att läsa. En studie från Carnegie Mellon University visade att det skulle ta 76 arbetsdagar per år att läsa alla användarvillkor en genomsnittlig person ”samtycker till” under ett år.

Villkoren är inte bara för företagens skull. De finns också till för din skull. De återspeglar vilka rättigheter du har och vilka krav du kan ställa. I takt med att fler villkor dyker upp har dessutom företag blivit bättre på att ta ett ansvar kring att förenkla och förtydliga.

Användarvillkoren är inte vår tids största litterära verk. Men de är en spegling av hur vi lever nu. Och kanske är det just därför de är värda lite mer uppmärksamhet. För i en värld där det mesta är digitalt, är det lätt att glömma det här med ansvar. Så titta inte bort, läs ett stycke, eller två. Bara så att du vet, vad du faktiskt har sagt ja till.

Ingenting

Det finns stora saker och små. Saker man kan ta på, mäta, väga och räkna. Saker man pratar om. Känslor man känner. Minnen som fastnar. Men så finns det också något som inte riktigt är en sak, något som varken väger, eller syns. Eller märks. Den ”saken” är ingenting.

Man säger ofta ”det är ingenting”, som en tröst, eller en undanflykt när någon bekymrat tittar på en och frågar vad man tänker på. Ibland kanske man svarar så för att man faktiskt inte vet vad man tänker på. Men det kan också vara för att man inte orkar förklara. Men vad betyder egentligen detta ingenting? Det låter enkelt. Som noll. En tomhet, men desto mer man tänker på ingenting desto mer blir det. För att förstå vad ingenting är så måste man kanske först förstå vad någonting är.

Är det materia? Är det en tanke? Är det en känsla? Ett sätt att räkna? Och vad är då dess motsats?  Filosofen Parmenides, som levde för över 2500 år sedan, hävdade bestämt att ”ingenting” inte kunde existera för om det gjorde det, så vore det något. En tanke som kan få hjärnor att snurra och har fått hjärnor att fortsätta att snurra sedan dess.

Det är inte bara filosofer, poeter och författare som försökt att förstå ingenting. Det är rymdforskare, fysiker, läkare. I rymden, så vitt vi vet, finns det stora delar av ingenting. Platser utan planeter, stjärnor och luft. Bara vakuum och tomhet. Fast vakuum är kanske någonting? Det har ändå en energi som kan påverka materia.

Det är en tystnad och en stillhet som i kontrast till någonting också tar plats. Så det kanske inte riktigt är… ingenting. Om vi kastar oss över i kvantfysiken blir det hela ännu märkligare. Där kan ”tomrum” fyllas av så kallade virtuella partiklar. Små blixtrande kvantfluktuationer som dyker upp och försvinner igen. Så även när och där det borde vara absolut tomt, verkar det ändå hända något. Ingenting blir därmed aldrig riktigt stilla. Och när vi vet att fallet är så, kan då ett tomrum verkligen vara ingenting?

Människor pratar om ingenting hela tiden. Om hur vi ”gör ingenting”, ”tänker på ingenting”, eller när vi ”känner ingenting”. Det har nästan blivit ett ideal att uppnå i en stressig värld. Att inte prestera eller vara produktiv. När vi bara är, är vi då ingenting?

Kanske är det just i de stunder, när vi sluter oss inom oss själva, blundar och andas långsamt som vi faktiskt känner ingenting. Och kanske det är då vi hittar någonting inom oss själva som vi aldrig gjort utan ingenting.

I konstvärlden har ingenting länge varit en inspirationskälla. Hur ser ingenting ut? Som foto, eller målning? Vilken färg har ingenting egentligen, och är det en färg? Enligt den japanska traditionen och estetiken finns det ett begrepp som heter ”ma”, vilket motsvarar ett meningsfullt tomrum. Det är vad som händer mellan saker. Tonerna i melodin. Sekunderna innan pastan börjar koka. Mellan orden i en dikt. Det som inte syns men ändå är där. Ingenting är kanske formeln som ger form åt allt.

Inom teatern är pausen nästan lika viktig som repliken. ”Det man kan läsa mellan raderna.” ”Det som sägs i tystnad.” Och i musiken är detta ingenting vad som får resten att känna någonting. Föreställ dig bara vad tystnaden innan ett stort ackord gör i dig. Och gör för hela musiken och upplevelsen. Det ögonblicket. Ja, ingenting. Fast ändå så mycket.

Inom religionen har man också ägnat sin beskärda del åt att utforska ingenting. Buddismen har talat om det som en ”tomhet”, inte något negativt, utan som en djupare förståelse för att saker inte har en fast existens. Allt hänger ihop. Allt förändras och när man förstår insikten om ”ingenting”, når man kanske också förståelsen av allt.

Det är alltså inte bara ett tomt hål. Det kan vara en möjlighet. Ett utrymme. En längre väntan. Ett före och ett efter. Och precis som att mörkret behövs för att vi ska kunna uppleva ljuset, behövs nog ingenting för att förstå vad något är.

Nästa gång någon frågar dig vad du gör, och du svarar ”ingenting”, så kanske det finns något fint i det. Tänk på det stora i ingenting. Du kanske inte lagar mat. Skrollar på telefonen, lyssnar på musik, skriver eller tänker. Men du är. Någonting. Och i detta varande som kanske inte alltid märks, finns mer än du tror. För de flesta är man något, även om man ibland känner sig som ingenting.